Jag ser dig om än suddigt som fan.
Ledsen blev glad igen!
Ibland svänger det då bra fort (om jag inte missminner mig så var det ju systerryster som va på smällen..).
Humör i all ära, men..
K.Ä.N.S.LO.R!
ååååååååååååååå ahhhhhhhhh gahhhhhhh oooooooooo vad fan ska jag göra med all min energi??? dethär kan rimmligen inte vara mänskligt, jag har så mycket energi att jag bokstavligen vänds in och ut av kraften. Svåt att förklara. Jag tror bestämt att jag är en blandning utav en människa och Sveriges livligaste ekorre, och hur sjuttsingen tämjer och hanterar man en ekorre?
Ok, jag drar ut å springer en slinga, sedan ska jag ringa närmaste teaterklubb och amäla mig. Jag måste tömma min 10-ton-bag med alla dess obegripliga känslor till innehåll. Och varför inte använda dem till skådespeleri?! Typ, jag ger en dos till den karaktären och så en skvätt till den osv..tills bara ett neutralt jag återsår. Lugn och harmonisk och med en normal nivå av känslor.
Värt ett försök!
Ok, jag drar ut å springer en slinga, sedan ska jag ringa närmaste teaterklubb och amäla mig. Jag måste tömma min 10-ton-bag med alla dess obegripliga känslor till innehåll. Och varför inte använda dem till skådespeleri?! Typ, jag ger en dos till den karaktären och så en skvätt till den osv..tills bara ett neutralt jag återsår. Lugn och harmonisk och med en normal nivå av känslor.
Värt ett försök!
Jag saknar vanlig basic söndagsångest, den utan någon längre eftertanke.
Kan det vara så att den som tänker, analyserar och reflekterar alldeles för mycket tenderar att glömma bort andra och sin omgivning..och tillslut sig själv?
jag blir allt oftare förstummad över min egen röra till tankar. Det hade inte suttit fel med gratis städhjälp däruppe.
skitsamma om jag låter som en avdankad filosofilärare med bristande kunskap i pedagogik, för jag är jag och så jävla enkelt var det med det.
Jag är ju som vi vet 22-år och innan jag fyllt 26 ska jag ha släppt min (påbörjad sedan 6 mån tillbaka) självbiografi. Där får ni hela sanninng. Tills dess är jag tyst som en grå liten mus eller fortsätter att gå mina sedervanliga omvägar kring det jag skriver. Skulle kunna liknas vid en frågeställning till någon av våra kära politiker då man inte ovanligt blir åksjuk i väntan på svaret. Det slingrar och har sig och man är fan mer lost än innan man yttrade sig. Men tids nog så.
Två stycken halvmånar blodpudding och lingonsylt och jag kränger två timmar till vid skrivbordet. Det har jag ork till. När skedde denna förvandling, (börjar jag bli "vuxen tanta" eller lider jag av något?!) alltså från att tidigare ägnat en hederlig söndag åt hanterbar ångest pga av nattens tokigheter ( som i nöd kissar på golvet i korridoren då vi inte hittar till hotelrummet), ågren av att jag smsade alla min ex (läs snarare 5 minuters flörtar i ren desperation) följt av timmars bakis-möl-ätande (choklad choklad choklad choklad och möjligtvis ett äpple om ångesten skulle växa sig för stor) i soffan med bästa sällskap till att nu..ja, att inte alls ha söndagar som ser ut enligt ovan beskrivda..
Vad nu då? Ska jag aldrig mer få känna och uppleva en ren gammal-vanlig-hederlig-söndagsångest? Ska det vara på det här viset kan jag lika gärna lägga mig raklång i hängmattan och sluta växa, sluta utvecklas och fortsätta vara barn. Då har jag iaf en garanti och något jag med säkerhet har kvar-
-den äkta och enda sanna söndagsångesten.
Nu är det bara ett obegripligt kaos utan några somhelst förklaringar eller orsaker.
Tack för inatt.
Pennan♥
jag blir allt oftare förstummad över min egen röra till tankar. Det hade inte suttit fel med gratis städhjälp däruppe.
skitsamma om jag låter som en avdankad filosofilärare med bristande kunskap i pedagogik, för jag är jag och så jävla enkelt var det med det.
Jag är ju som vi vet 22-år och innan jag fyllt 26 ska jag ha släppt min (påbörjad sedan 6 mån tillbaka) självbiografi. Där får ni hela sanninng. Tills dess är jag tyst som en grå liten mus eller fortsätter att gå mina sedervanliga omvägar kring det jag skriver. Skulle kunna liknas vid en frågeställning till någon av våra kära politiker då man inte ovanligt blir åksjuk i väntan på svaret. Det slingrar och har sig och man är fan mer lost än innan man yttrade sig. Men tids nog så.
Två stycken halvmånar blodpudding och lingonsylt och jag kränger två timmar till vid skrivbordet. Det har jag ork till. När skedde denna förvandling, (börjar jag bli "vuxen tanta" eller lider jag av något?!) alltså från att tidigare ägnat en hederlig söndag åt hanterbar ångest pga av nattens tokigheter ( som i nöd kissar på golvet i korridoren då vi inte hittar till hotelrummet), ågren av att jag smsade alla min ex (läs snarare 5 minuters flörtar i ren desperation) följt av timmars bakis-möl-ätande (choklad choklad choklad choklad och möjligtvis ett äpple om ångesten skulle växa sig för stor) i soffan med bästa sällskap till att nu..ja, att inte alls ha söndagar som ser ut enligt ovan beskrivda..
Vad nu då? Ska jag aldrig mer få känna och uppleva en ren gammal-vanlig-hederlig-söndagsångest? Ska det vara på det här viset kan jag lika gärna lägga mig raklång i hängmattan och sluta växa, sluta utvecklas och fortsätta vara barn. Då har jag iaf en garanti och något jag med säkerhet har kvar-
-den äkta och enda sanna söndagsångesten.
Nu är det bara ett obegripligt kaos utan några somhelst förklaringar eller orsaker.
Tack för inatt.
Pennan♥
Stundens känsla..
Jag känner mig superstark, superladdad och supermotiverad men..
ändå, samtidigt (ologiskt nog?!) alla dessas motsatsord..
Jag blir galen på mig själv och min person. Detta jämt och ofta. Vahaa? Ska jag leva tillsammans med Jenny (alltså med mig själv ifall någon inte koppla det) tills jag blir 90 år? Hur i hela friden ska vi kunna hålla sams..det kan man fundera över. Hur skulle något sådant gå till..
någon?
(och nej, jag är inte bakfull, har söndagsångest eller blivit dumpad av min drömprins)
Ibland måste man bromsa farten..
och fylla på med bränsle/energi av någon form (läs rosé och psykoterapi) för att fånga upp nya krafter och köra vidare. Så jag slår mig bekvämt ner i förarsätet, knäpper på mig bilbältet, trycker på on på favorit musiken och beger mig ut för att finna nya vägar.
Livet är en enda lång resa och klart som fan man måste tanka ibland!
Att börja leva på riktigt.
Alla gråter, men de flesta av oss gör det på insidan i sin ensmahet. Jag har varit en av dem. Många stunder av mitt 22-åriga liv har upptagit just sådan tid. Utan resultat, utan bättring. Ingen visste. Jag har har varit tyst som en mussla och jag har spelat, ett minst sagt skickligt skådespeleri. För alla, ja även för dig min vän. Det är och har varit smärtsamt. Nu har jag äntligen öppnat mitt sista kapitel, och det är först nu som jag vill börja leva på riktigt. Inte förän man läst hela storyn blir den begriplig, jag har alltid hoppat över och utelämnat några sidor. Nu är boken fulländad.
Löjligt gott, men..
men förödandes farligt. "Beroendeframkallande-adicted to it-apstinens efter-ha-begär. I think you all name it.En liten tröst i det hela, bara för att stilla det mölande (jag äter inte glass, jag möler nämligen i mig) samvetet något, Ben&Jerrys har i dagarna lanserat en "lågkalori variant" på marknaden. Nåväl, hur ser ni på saken?
Inte ens detta bolag lyckades att stå emot smal-bantnings-vikt hetsen! Tragiskt. Jag blir så less. Låt oss snälla få läsa, smaka, tala och skriva om annat i nästa kapitel i år 2008, annat än just detta uttjatande område. Och har ni förretsen tänkt på en sak? Ju mer "smal produkter" och viktkurer som svämmar över oss-desto tjockare tycks svenska folket bli.
Något gick snett och effekterna av dessa tonvis info och uppmaningar har lett till negativa externa effekter. Det slog helt fel. Käpprätt åt helvete.
Det ligger faktiskt en ren sanning i dethär. Jag tycker det är skrämmande, och var tog vårat eget sunda förnuft vägen? Var sjutton och när misste vi det? Anyone knows..
Stormen Gudrun X 1000.
Jag har kastas och hivats fram och tillbaka på sistone. Jag känner mig itudelad. Flänger farm och tillbaka och det är synd att tala om någon hjärnverksamhet däruppe, när det i själva verket liknar ett dagis i total kaos. Mätt i styrka slår det stormen Gudrun. Om ni minns den? Jag blir åksjuk, jag är inte utrustad för dessa berg och dalbanor. Det går för fort och jag vill bara spy. Rakt ut. Nu.
Ärlighet varar längst. Eller? Känns som jag kanske missbrukat ordets betydelse, jag spottar ur mig allt nuförtiden-det går så snabbt att jag knappt hinner tänka det först. Men kan man någonsin bli för ärlig? Jo, det klart. Man ska nog vakta sin tunga för känsliga lyssnare. Det är klart. Att anpassa sig efter situationen och därmed välja de rätta orden lärde vi oss redan som barn.
Hur kunde jag glömma det?
Att livet skulle vara "lördagsgodis", pyttsan heller.
Hur står det till med folkens? Vet ni var jag befinner mig, gissa tre gånger liksom-Långeby! Det har hänt en hel del på sistone, bra och dåligt, men framförallt ett steg som leder oss (mig) i rätt riktning. Äntligen. Jag har väntat länge på detta ögonblick. Tids nog så.
Sommar, sol och bad har jag, dessvärre inte varit särskilt aktiv i. Men det kommer. Allt kommer på sikt. Jag ser i dimman hur pusselbitarna börjar falla på sin plats, dropp dropp (ungefär så). Men det kommer att ta tid, som med allt annat. Farten är ingenting annat än slowmotion. Ingen speed här alltså. Men jag har gått om tid, men lite ont om kraft kanske.
Nu har jag bytt fil, rejält, och jag känner mig genast som en säkrare förare. Det är nästan som om jag skulle kunna ta med mig vilken passagerare somhelst. Jo, jag tror nästan det-men jag vill varna känsliga individer att jag, sannolikt, kommer att ta mig en och en annan tur ner i diket. Skillnaden denna gång är att jag tror mig kunna hantera dessa sliringar. I am a fighter. Indeed.
Ni hänger väl på?
Jenny♥
Sommar, sol och bad har jag, dessvärre inte varit särskilt aktiv i. Men det kommer. Allt kommer på sikt. Jag ser i dimman hur pusselbitarna börjar falla på sin plats, dropp dropp (ungefär så). Men det kommer att ta tid, som med allt annat. Farten är ingenting annat än slowmotion. Ingen speed här alltså. Men jag har gått om tid, men lite ont om kraft kanske.
Nu har jag bytt fil, rejält, och jag känner mig genast som en säkrare förare. Det är nästan som om jag skulle kunna ta med mig vilken passagerare somhelst. Jo, jag tror nästan det-men jag vill varna känsliga individer att jag, sannolikt, kommer att ta mig en och en annan tur ner i diket. Skillnaden denna gång är att jag tror mig kunna hantera dessa sliringar. I am a fighter. Indeed.
Ni hänger väl på?
Jenny♥
Lycka för en euro?
Varför ska det vara så svårt att erkänna att man har det jobbigt och träligt ibland? Varför lägga all energi för att dölja och hymla om detta? Varför pratar vi människor inte mer öppet, naturligt och ärligt? Varför ska det vara så jävla svårt? Kan ingen bara kapa av det där mantrat.Alla som känner mig, brukar kallar mig för denna "öppna boken", men vad spelar det för roll om jag är öppen då jag möter stängda dörrar vart än jag vänder mig?
Jag känner mig instängd i min öppna värld.
Bara för det, bara för att jag känner mig otillräcklig för stunden så tänker jag gå ut och promenera för att komma på bättre tankar.
Du? Just du ja, jag tycker att du borde göra precis detsamma.
Jenny
Ibland är saknaden extra stor.
Men vad exakt är det som jag saknar?!Ehh..strunt samma. Det blir för avancerat att gå in på sånt här en lördags kväll. Även att jag kanske borde-en gång för alla liksom.
Men vissa "dos and dont´s" måste vi helt enkelt rätta oss efter, och jag säger "don´t" för att snacka kärleksgnabbel en lördag som denna. Men tankarna kan man tyvärr inte styra över, därav "uppkomsten" av just detta inlägg..antar jag.
De vill lixsom komma ut, men.
Jag har en rad idéer/tankar och funderingar på gång. Jag kantas bara av problematiken att komma igång. Få tummen ur. Jag har förutsättningarna, resurserna och viljan. Men vad är det som hindrar mig att ta det där klivet och förvandla teori till praktik?
Det är ingen nyhet att jag är en "allt eller inget" människa, och jag bir så less på att folk alltid tenderar att negativt kritisera detta. Jag har istället bestämt mig för att dra alla tänkbara fördelar utifrån denna egenskap, istället för att ändra på den. Jag tror att det "tänket" kan vara min styrka, men jag är fullt medveten om att det likaså kan vara min "akilles häl". Men jag tar det. Jag tar den risken då jag vet att jag kan hantera den. Oavsett vad som sker. Did my babes grab this?:)
Vad ville jag då säga med detta inlägg?! Jo, att nu är det fan på tiden att röra på arslet (snälla läs något mindre vulgärt istället, såsom stuss t.e.x:) och sätta igång! Och det är inte en dag för tidigt.
Kramkalas från er tok-stolle till Ninni♥
Att köra i diket.
Ingen större fara, då jag inte kört fast. Bara kommit lite snett, på sniskan liksom. Jag och Linnea begriper oss inte på veckans assignment, den är luddig och jag blir galen på skiten. Vaddå analysera rekryteringsmetod??-och vidare komma med förslag på förändringar och utveckling i den valda process..?? Vad fan kan jag om det..har i princip läst uppgiften sedan jag tog min första tugga på frulle-frallan..och här sitter jag nu med min kvällsmacka och är precis lika "oklok" som jag var när dagen tog sin början.
Men vad gör det när man är rik som en groda (?troll?):-) Låt mig få vara sådär barnsligt lycklig ett tag nu!
Och snart bär det iväg för en spa helg!
Tjena säger jag!
Tänk om.
Tänk om man skulle befinna sig på ett plan påväg till New York nu, drickandes på lite "färdvin" som så väl hör till..tänk! Bara tänk om. På bilden sitter jag och Erik på planet påväg till Roma. Och dricker vin såklart!Hur spontan är det tillåtet att vara?
Jag har big time planer going on here!!Men jag vet inte om jag vågar, törs och kan hantera min hemlängtan.. Carro ska vi??!?! En väninna (som för övrigt kan allt och lite till om denna icke sovande stad) och jag pratade lite flyktigt om denna tokiga idé..men ack så tänka-en-gång-extra-innan-man-dissar-den-helt.
Jiiiiises vad jag vill, det räcker ju med tre månader..men hur blir det med plugget-kan man läsa motsvarande kurser i mitt program, fast då i New York..?! Hur funkar det liksom?!
Okidoki, jag får helt enkelt ringa och bomba någon med tusen frågor, någon kunnig inom området vill säga:) Och jag har en given kanditat.
tjing♥
å så en puss, för det har ni inte fått idag!
Kravlöst.
Tanken slog mig precis, då man var lika liten som krabaten på bilden. Livet var så bekymmerfritt, okomplicerat och kravlöst (minns iaf inget annat;). Inte funderade jag över morgondagens utfall eller alla det där "borden och måsten". Men för allt i världen, jag är inte bitter, tvärtom-och jag tycker mig uppskatta och njuta av livet mer och mer för varje åldrande dag. Det är ju fantastiskt egentligen!
Stundens känsla: Jag vill slänga mig ut i världen, ge mig hän åt mina drömmar och aldrig tänka på den där morgondagen".
Ooops då rå..
Sorry jävla-sura-benrangel-till-tant för att jag "råkade" spilla cola på din fula, hemska illasittande kjol. Tror du att det var ett genomtänkt agerande från min sida? Helvete vad sur jag uppenbarligen tenderar att bli, om så bara något ynka litet går emot mig. Ska jobba på det. Det ska jag.
Det osar ilska omkring mig, men snart blir jag glad igen!
hejdåååååååååååååååååå med er.
Det osar ilska omkring mig, men snart blir jag glad igen!
hejdåååååååååååååååååå med er.
Ååå...
Visst var mitt transportmedel ett hett sådant?:)Jag var dum idag.
Obefogat oförskämt dum. Men jag har bett om förlåtelse och ställt saken till rätta. Ibland brusar man upp utan någon somhelst anledning, och inte minst kan agressionen vara riktad till helt fel person. Det hände idag.Totalt.
Idag har jag lärt mig en läxa.
Att fundera på kära läsare: brukar ni be om förlåtelse när ni betett er illa mot någon, eller är ni mer typen som inte rubbar en centimeter på den "falska stoltheten"?
Tänkvärt!
Nattinatt avlånga land och dess små invånare:)!
♥
Idag har jag lärt mig en läxa.
Att fundera på kära läsare: brukar ni be om förlåtelse när ni betett er illa mot någon, eller är ni mer typen som inte rubbar en centimeter på den "falska stoltheten"?
Tänkvärt!
Nattinatt avlånga land och dess små invånare:)!
♥
