Jag kunde inte riktigt förklara för henne, jag hade inga ord för beskrivning. De är lika abstrakta som känslorna. Hon blev rörd, jag med. Vi har något alldeles speciellt. Hon och jag. Hon har lärt mig så mycket. Jag är tacksam för det. Det märkliga är att jag trodde att jag hade stenkoll på läget. Jag var uppenbart ute och cyklade. Men jag lär mig. I alldeles behaglig och lagom takt. Det går sakta för att vara mig. Men jag vet att det är just denna hastighet som kommer färda mig långt och länge. Jag är tillfreds. Jag är glad. Jag är stolt. Men jag är långt ifrån nöjd. Inte ens i närheten. Men det finurliga är att det gör mig bara ännu mer taggad. Jag hanterar det rätt bra. Jag gillar mitt sällskap. Penny ligger på en varm pläd intill mig, hon tycker min nya hudkräm luktar godis. Ibland undrar jag. Ibland vet jag. Det är skönt när det snurrar och flödar på samma gång. Som nu. Jag älskar det skrivna utan sammanhang. Det är intressant, det är på något sett livet. Jag är inte full även att det nästan känns så. Jag har tålamod. Jag ska fortsätta att slipa och putsa på både min insida och utsida. Jag är fascinerad, inte bara av andra utan också av mig själv. Jag hänger inte alltid med och hon överraskar mig. Jag har fina människor omkring mig. Alldeles för fina tanke nummer ett, precis vad du är värd tanke nummer två. Jag tänker på många därute, många kämpar som har det svårt. Jag beundrar er. Jag vill krama många av er nu. Det är så skönt för ni vet vilka ni är. Jag läser inte igenom dethär, jag låter det bara vara och stå det som står. Det är skönt att släppa på kontrollen.  

/j

 

Jag kan bara instämma med Maritza - ingen het spanjor som vi valt att fördjupa hos i här inte! Men nu är jag iaf klar! Härligt! Jag gillar hans teori, han har en klar poäng. Och jag vill berätta att med hjälp av mina "inre bilder" och min oerhörda förmåga till livlig fantasi var det plötsligt ingen gammal gubbe i socialpsykologi jag satt och arbeta med utan idag har jag umgåts med självaste Ricky Martin all day long! Haha -  att "visualisera" skulle man väl kunna säga? Men jäklar vad roligt det blev att plugga! Så killar nästa gång ni ska göra ett grupparbete om, låt säga Elsa Beskow prova då att visualisera Marilyn Monroe! Jag tror mig nämligen att det kan ge fabulösa resultat!



 
Undra vad pappa ska hitta på för påskbus för sina anställda detta år.. ni skulle sett han förra året. Jag hoppar att visa en bild på honom här på bloggen, utklädd till en blommig påskekärring med massa rött klet på läpparna. Men det lockar kan jag säga. Men jag väljer att avstå för allas bästa. 

Det är synd att klockan börjar bli kväll nu och att jag ska upp tidigt imorgon, jag vill ha ut mer av dagen, jag vill göra mer denna måndag! Men det hinns inte med för nu ska jag laga min "mesostpannkaka" och allas skinkomelett. Det finns liksom ingen som överhuvudtaget kan förstå hur jag kan bre mesost på mina pannkakor. Men det struntar jag i!

    

Jag och Carrro kom i säng barnförbjudet sent inatt - så det var minst sagt en kamp att stiga upp imorse! Men väl på plats i skolan med en stor kaffe i handen var tröttheten som bortblåst! Jag är mycket nöjd med dagens föreläsning och det känns bra inför tentan. För vad är egentligen poängen med att gå runt och oroa sig för något som ännu inte har inträffat? Det är så totalt dumt och ologiskt att tillämpa ett sådant förhållningssätt, (vilket jag varit en flitig "första man" att tillämpa) när man rusar händelserna i förväg med, med ett negativt perspektiv så att säga. Så dumt! Resultatet skulle isåfall snarare bli "dubbelmacka i tragedi", om nu ett misslyckande skulle inträffa. Hela det där tänket borde raderas ut från allt mänskligt tänkande - vem fan lärde oss en sådan missgynnande kunskap?

Det senaste året har jag, personligen genomgått en för mig livsviktig och avgörande resa..högst intern skulle man kunna säga. Det har och i viss mån är enormt smärtsamt, men samtidigt det mest stärkande och befriande jag någonsin varit med om och förmodligen någonsin kommer att vara med om. Jag tror att jag är på rätt sida av vägen den här gången, och inte så långt från den sista slingrande stigen som leder mig hem. Hem ljuva hem. Home sweet home. En längtan som inte går att förklara med ord, möjligen med ett parti vackra färger. Jag minns tydligt sista dagen som jag var hemma, det var dagen innan jag och Joanna åkte till Malta. Det var dagen jag bar vita linnebyxor och en röd/vit matchande tröja till - det var dagen jag som 16 - åring åt mammas fiskpinnar och potatismos för sista gången.

 

 
 

Jag kände en smygande stress i kroppen innan kvällens bio startade - men det dröjde inte länge innan jag försvann in i filmen. Jag var räddad. Det var så skönt, timmarna kändes som minuter. Och av det att döma torde då filmen vara hel grym..eller?!  Dock är jag tveksam, var den verkligen bra? Eller vad var den? Jag tycker definitivt att den var sevärd - vår allas Lukas Moodysson har nog ändå lyckas..måste jag nog säga. Jag ser flera budskap med filmen, men det krävdes en stund ananlys för att nå fram till dem. Mammut berörde mig ändå på något märkligt vis, och just nu känner jag mig några insikter rikare. Men frågan kvarstår fortfarande huruvida jag tycker det var en bra eller dålig film. Jag får suga på den karamellen en stund till (det är ju turligt nog lördag imorgon). Bio nästa fredag är redan bokad och ni kan nog gissa vilken - " Män som hatar  kvinnor". Förväntningarna är stora på denna goding - kan nog vara en riktigt bra film.

Imorgon blir det..låt mig tänka nu - 50 + 46 + 9 års födelsedagskalas! Kul å träffa släkten. Det blir mat som heter duga som alltid hos dessa människor. Syster ni ska väl med?!

Nä hörrni, gå och se Mammut imorgon veetja - så får jag höra era reccensioner!

Nu: "Studens plötsliga" - fick en grym längtan till London och oerhörda cravings efter socker. Helvete. Puss.

Nej, det här är föga ytligt.

Jag höll på att bli galen på telefon helvetet igår. Den ringer, någon ringer och jag vill inte prata. Nej. Fine tycker jag. Du borde förstå. Jag vill inte prata. Hörde du det? Jag tror mig veta om någon inte vill prata med mig, då backar jag i ett sådant läge. Det är alltså inte en självklarhet att "folk förstår". Inte ens det mest enklaste tinget. Folk borde veta bättre. Det ger jag mig aldrig på.Folk borde tänka efter en sekund, reflektera kring och stanna upp. Och voilá -när du gjort det - varsågod att öpnna din trut och börja agera. Hänger ni med på vad jag menar?! 

Ahhh. Låt mig, alltså vara ifred när jag inte svarar. Det finns en andledning, det finns en orskak till varför jag inte svarar när du ringer. Tolka resten själv. Använd dina små grå.

OBS OBS OBS OBS, detta var gårdagens känsla ihållande under en viss tid - ok. Idag hade jag svarat. Jag är lika föränderlig som en kamelont. Det enda som skiljer oss åt är färg och beteende, men principen är densamma. En sådan egenskap har sina nackdelar, men ge dig på att jag kan hitta en hel operakör med  positiva fördelar.

Hörrni - var snälla och lyssna för en sekund:

♦Allt ont för något gott med sig (du bestämmer vad).

♦Olycka föder lycka (alla kan nå och känna lycka - kämpa för det).

♦Rädsla förvandlas till trygghet (ingenting är konstant - stå ut).

♦Kaos blir till stillhet (detta sköter din kropp och själ automatiskt - tillåt den).

♦Hat omvandlas till kärlek (ja.. kan du hata - kan du älska).

♦Ledsen Jenny blir glad Jenny. ( Ledsamhet är en känsla som bidar til ett tillstånd - men varken du eller jag föddes in i ett sådant tillstånd) .

Så tror jag att det är. Du kan också välja att se livets alla stunder och dess innehåll på det här sättet. Jag tror det blir lättare för oss då. Om jag inte minns tokigt sa någon mig - är det lätt - då är det (i de flesta fall) rätt.

Kan någon därute i bloggosfären (för här hemma fattar vi då ingen) vara så söt och förklara hur man förstorar sin profilbild - jag har gjort precis enligt den beskrivning som finns att följa på "designa din blogg" men jag får inte till det..vad gör jag för fel?!?! Jag blir galen. Hjälp mig nu.

Det är alldeles vitt ute. Min mascara rinner av alla snöflingor. Plötsligt när all snö kom försvann hösttmörkret. Orken och energin är tillbaka. Vi går mot ljusare tider, det är härligt. Jag var på ett mindfulness/yogapass förut och minsann, så lugn jag blev. Eller åtmisntone några minuter. Man glömmer att träna sittt inre, och i mitt fall har den fysiska träningen alltid stått i första rummet. Fascinerande att man kan uppnå en "kick" i stillhetens träning likväl. Nu råder harmoni. Låt mig stanna i detta tillstånd och sinne, om så bara för en dag. Det är skönt att existera här.

Jag har funderat över en sak. Jag dagdrömmer och går mig till minnes många stunder under en dag. Men imorse fick jag en tankeställare och en ny insikt. Om jag nu ägnar mestadels av min vakna tiden åt att dagdrömma dvs åt vad jag vill uppnå och vad jag längtar till eller motsatt riktning; hur bra eller dåligt saker och ting har varit - då går jag jag ju miste om nuet. Jag kan tycka att det är ett bland de många "mode orden" idag - att "leva i nuet", men ett ack så adekvat mode att anmamma. Livet blir plötsligt mycket mer levande och du får ett helt annat utbyte med dina medmännsikor. Ok visst, nuet må vara trist, besvärligt och plågsamt vissa dagar, men inget är konstant. Allt förändras, och oftast till det bätttre. Om du bara bestämmer dig för att så ska bli fallet så blir det så. Ja, det är så löjligt enkelt.

Du blir vad du tänker  - så se till att tänka rätt!

(och just det ja.. vilken outstanding till dag jag har!! men det förstod ni va?!)