Jag kunde inte riktigt förklara för henne, jag hade inga ord för beskrivning. De är lika abstrakta som känslorna. Hon blev rörd, jag med. Vi har något alldeles speciellt. Hon och jag. Hon har lärt mig så mycket. Jag är tacksam för det. Det märkliga är att jag trodde att jag hade stenkoll på läget. Jag var uppenbart ute och cyklade. Men jag lär mig. I alldeles behaglig och lagom takt. Det går sakta för att vara mig. Men jag vet att det är just denna hastighet som kommer färda mig långt och länge. Jag är tillfreds. Jag är glad. Jag är stolt. Men jag är långt ifrån nöjd. Inte ens i närheten. Men det finurliga är att det gör mig bara ännu mer taggad. Jag hanterar det rätt bra. Jag gillar mitt sällskap. Penny ligger på en varm pläd intill mig, hon tycker min nya hudkräm luktar godis. Ibland undrar jag. Ibland vet jag. Det är skönt när det snurrar och flödar på samma gång. Som nu. Jag älskar det skrivna utan sammanhang. Det är intressant, det är på något sett livet. Jag är inte full även att det nästan känns så. Jag har tålamod. Jag ska fortsätta att slipa och putsa på både min insida och utsida. Jag är fascinerad, inte bara av andra utan också av mig själv. Jag hänger inte alltid med och hon överraskar mig. Jag har fina människor omkring mig. Alldeles för fina tanke nummer ett, precis vad du är värd tanke nummer två. Jag tänker på många därute, många kämpar som har det svårt. Jag beundrar er. Jag vill krama många av er nu. Det är så skönt för ni vet vilka ni är. Jag läser inte igenom dethär, jag låter det bara vara och stå det som står. Det är skönt att släppa på kontrollen.  

/j