Jag saknar vanlig basic söndagsångest, den utan någon längre eftertanke.

Kan det vara så att den som tänker, analyserar och reflekterar alldeles för mycket tenderar att glömma bort andra och sin omgivning..och tillslut sig själv?

jag blir allt oftare förstummad över min egen röra till tankar. Det hade inte suttit fel med gratis städhjälp däruppe.

skitsamma om jag låter som en avdankad filosofilärare med bristande kunskap i pedagogik, för jag är jag och så jävla enkelt var det med det.

Jag är ju som vi vet 22-år och innan jag fyllt 26 ska jag ha släppt min (påbörjad sedan 6 mån tillbaka) självbiografi. Där får ni hela sanninng. Tills dess är jag tyst som en grå liten mus eller fortsätter att gå mina sedervanliga omvägar kring det jag skriver. Skulle kunna liknas vid en frågeställning till någon av våra kära politiker då man inte ovanligt blir åksjuk i väntan på svaret. Det slingrar och har sig och man är fan mer lost än innan man yttrade sig. Men tids nog så.

Två stycken halvmånar blodpudding och lingonsylt och jag kränger två timmar till vid skrivbordet. Det har jag ork till. När skedde denna förvandling, (börjar jag bli "vuxen tanta" eller lider jag av något?!) alltså från att tidigare ägnat en hederlig söndag åt hanterbar ångest pga av nattens tokigheter ( som i nöd kissar på golvet i korridoren då vi inte hittar till hotelrummet), ågren av att jag smsade alla min ex (läs snarare 5 minuters flörtar i ren desperation) följt av timmars bakis-möl-ätande (choklad choklad choklad choklad och möjligtvis ett äpple om ångesten skulle växa sig för stor) i soffan med bästa sällskap till att nu..ja, att inte alls ha söndagar som ser ut enligt ovan beskrivda..

Vad nu då? Ska jag aldrig mer få känna och uppleva en ren gammal-vanlig-hederlig-söndagsångest? Ska det vara på det här viset kan jag lika gärna lägga mig raklång i hängmattan och sluta växa, sluta utvecklas och fortsätta vara barn. Då har jag iaf en garanti och något jag med säkerhet har kvar-

-den äkta och enda sanna söndagsångesten.

Nu är det bara ett obegripligt kaos utan några somhelst förklaringar eller orsaker.

Tack för inatt.
Pennan♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0