Vi har kommit långt, absolut - men än är hon inte rumsren, helt så att säga. B som regel ute - A inte undantagsvis inne. Men som sagt, jag ser framsteg för varje vecka och vi är på rätt väg. 

Jag förstår inte riktigt nu, från att ha varit en äkta perfektionist när det gäller ordning och reda (en del av er vet ju redan hur det ser ut i mina skåp, men nej - jag viker inte mina underkläder) så har jag beställt städhjälp idag! Kl 13! Ja, förlåt Carro - men jag klarar inte en dag till i denna jävla röra. Nu ska det bli kliniskt rent här inne, kliiiiiiiiniskt big time. Jag och Penny kommer må som prinsessor ikväll!

Jag har sett babyn nu, vad ska jag säga - hon är lixsom baby - skönheten - personifierad! Tack för bilden Martin! Idag kommer ingen mindre än min Majja Gräddnos hem från Dublin - längtar nu! Kl 16 ska jag sjunga med fina människor! Stackars vår körledare på sist träning, han hade fått sträng förbud att tala så vi kommunicerade via tecken och meningar på en blackboard. Vi måste vårda våra stämband, de är några sköra saker. Smack!





  

Jag och Carrro kom i säng barnförbjudet sent inatt - så det var minst sagt en kamp att stiga upp imorse! Men väl på plats i skolan med en stor kaffe i handen var tröttheten som bortblåst! Jag är mycket nöjd med dagens föreläsning och det känns bra inför tentan. För vad är egentligen poängen med att gå runt och oroa sig för något som ännu inte har inträffat? Det är så totalt dumt och ologiskt att tillämpa ett sådant förhållningssätt, (vilket jag varit en flitig "första man" att tillämpa) när man rusar händelserna i förväg med, med ett negativt perspektiv så att säga. Så dumt! Resultatet skulle isåfall snarare bli "dubbelmacka i tragedi", om nu ett misslyckande skulle inträffa. Hela det där tänket borde raderas ut från allt mänskligt tänkande - vem fan lärde oss en sådan missgynnande kunskap?

Det senaste året har jag, personligen genomgått en för mig livsviktig och avgörande resa..högst intern skulle man kunna säga. Det har och i viss mån är enormt smärtsamt, men samtidigt det mest stärkande och befriande jag någonsin varit med om och förmodligen någonsin kommer att vara med om. Jag tror att jag är på rätt sida av vägen den här gången, och inte så långt från den sista slingrande stigen som leder mig hem. Hem ljuva hem. Home sweet home. En längtan som inte går att förklara med ord, möjligen med ett parti vackra färger. Jag minns tydligt sista dagen som jag var hemma, det var dagen innan jag och Joanna åkte till Malta. Det var dagen jag bar vita linnebyxor och en röd/vit matchande tröja till - det var dagen jag som 16 - åring åt mammas fiskpinnar och potatismos för sista gången.

 

 
 

Idag åkte vårjackan fram, tennisskorna (övervägde sandalerna - tänkte om) och mina älskade DG brillor! Nu har vi strosat runt i solen alldeles för länge efter skolan - men gud så härligt! Dagens föreläsning kunde varit..bättre eller snarare hållits på en högre nivå. Blir frustrerad när det går för långsamt och när det sker med en överpedagogisk metod..som fallet idag. Då sprätter och riktigt rycker det i hela mig, och jag vill helst bara skrika - "mata mig snabbare med kunskap"! Jag är som en liten svamp som bara snabbt suger åt mig allt jag kommer över, men idag gick jag fortfarande "hungrig" så att säga från dagens lektion. Haha - så träffande att vi hade våra klassrum jämte varandra idag då Carro - och en morgonkram (kompensationen från igår var därmed uträttad) var inte fyskam det heller! Jag har det där typiska kompensatoriska tänket, så lyder sanningen - i många avseenden. Både på ett omedvetet och medvetet plan. Jag tror fan jag föddes sådan. Det sägs att man kan träna bort det? Mamma, pappa - tack för det liksom?! Men apropå kompensation så är det ju lugnt på det planet - ni har ju trots allt kompenserat mig en hel del på sistone. Höll nästan på att glömma det.

Här är dagens inspirationskälla - ä.l.s.k.a.r dessa dojjor, jag använder t.o.m mina inomhus just nu.
 

Vi säger så.
KRAM! 


    

Mamma darling - känner du hur morgonkaffet doftar från min bryggare?

haha - herregud rosa och blond. Tider kan man säga. Fick bilden av Peter nu ikväll -hemkommen från alperna. Bilden riktigt river upp gamla åldrade minnen, på ett sådär riktigt obarmhärtigt sätt. Är ni med? Gud så små vi var, jag är väl typ 18 på bilden.. 

Helgen har varit alldeles strålande bra - ute som inne:) speciellt söndagen! Hej svej levepastej!

Under alla mina 22 år som Jenny, Eveline Helgen (för att vara exakt) har jag bärt på en enorm rädsla. En rädsla som hindrat mig från mångt och mycket i mitt liv. Jag har alltid varit dödens rädd för att sjunga inför en publik. Riktigt skräckslagen. Idag total trotsade jag denna rädsla, jag stack hål på bubblan och ut kom toner! Massa toner! Det var helt underbart! Musiken har alltid varit en av min många "drugs", men jag hade fan aldrig trott att den kunde vara så ofarlig! TACK TJOLLE för att du fick mig att komma "ut ur garderoben":) Det var en magisk stund för mig. Jag grät efteråt.

Men det konstigaste var att jag inte var särskilt nervös varken igår kväll, imorse eller sekunderna innan jag greppade micen från stativet. Det här var tok kul - det här har jag väntat på - det här kan jag bli bra på! Jag är hög på endorfiner och låg på, ja min största rädsla denna.. mystiska söndag! Och givetvis förevigade jag detta tillfälle i visuella bilder!





Prästen var en härligt cool kvinna - hon fick självklart vara med på bild!



Och så en glad filur efter dagens framträdande - med all rätt!

men säg mig, varför tenderar man att alltid fastna i babbel (givetvis intressant sådant) om tusen andra ting, än just kring det som skulle diskuteras. Jag, Maritza och Amanda kom på den geniala (trodde vi) idéen att köra en studiecirkel tidigt imorse. Vi hade inga föreläsningar och ville trots detta försöka vara ambitiösa. Men så blev det inte nä. Förstås. Amandas dotter, lilla Greta var med oss och trots GB - glace (pappa - vad gillar du det?) och kinder ägg lät hon sig inte stillas. Men det gjorde absolut ingenting för hon är så söt och charmig så det är minsann inte klokt! Inte klokt! Det var i princip omöjligt att koncentrera sig idag. Men däremot väldigt trevligt! Tänk vad världen är liten, både jag och Maritza kom fram till det att vi båda är utbildade bartenders, jobbat på Magaluft och medverkat i reality TV i Norska TV3. Dock av olika andledningar skulle man kunna säga. Sedan fick jag en rejäl och nyttig undervisning i Finnlandsvenskars kultur och språk. Maritza kommer från Vasa och har nog världens underbaraste tal. Jag lärde mig definitivt något viktigt idag - Finnlandssvenskar bryter INTE på finska, som jag alltid trott och säkert många med mig. De har svenska som sitt modersmål precis som du och jag. Att  t.ex., som jag tidigare förutsatt, att Mark Levengood skulle bryta på finska är en total felaktighet. Tänka sig..vad man lär sig.  

Just i denna stund överväger jag utgång, men med tanke på hur iordning och ofixad jag ligger här påtagligt trött med Penny i min soffa, blir det nog tyvärr ett nej härifrån. Men jag ljuger om jag säger att jag inte är det minsta sugen på något starkare än 3,5 % ikväll..det är ju fredag, det  ju vår, jag är ju ung och jag älskar ju att dansa. 
 
Lorena mitt lilla troll - tack för dina kommentarer, och btw - har du gått och blivit miss mäster kock på kuppen? Du bakar och har dig för jämnan:).  Du kanske kan tänka dig att bjuda på en av dina ekologiska mumsverk en vacker dag..

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, sätta på musik, ringa till några vänner, checka utbudet i klädväg och därefter avgöra huruvida kvällen ska te sig nyktert eller motsatt. Ok,  om du ger mig en total makeover vad gäller kläder, smink, lust och hårfärg och vi skulle utan någon betänketid ses på the dancefloor 2night! Jag kan ju alltid drömma. Tjingtjong!
 
 
    

Det tog emot att lämna sängen och Penny i  förmån för ett seminarium i skolan imorse, som fan - ordagrant nu. Jag kände mig varken förberedd eller tillfreds med mig själv. Väl på plats och väl igång presterade jag väl så bra! Helt ok liksom, haah, jag har aldrig varit så (opåläst?!) inför ett semninarium som idag, ändå gick det vägen. Och av detta att döma - drar jag hämed en fet lärdom inför ett liknande scenario en eventuell nästa gång!

Direkt efter skolan bar det iväg till kiropraktorn i Vänersborg. Mitt tredje besök hos honom såhär långt. Känns bättre i ryggen idag och enligt hans bedömning kan jag komma igång med träningen inom ett par dagar. Det känns skönt! Hur är det möjligt att bokstavligen förfalla (kroppsligen och mentalt) vid ett träningsuppehåll? Min kropp mår verkligen pyton utan några "pulshöjande" aktiviteter. Jag höll vidare på att aldrig komma därifrån, vi diskuterade allt från hundar med rosa kläder á Paris Hilton till divesre olika utbildningar. Han blev så engagered (ok, jag var väl lite frågvis som vanligt ska tilläggas) att berätta om sin utbildning till kiropraktor i Chicago och han skickade t.o.m med mig en massa foldrar och bad mig på allvar tänka över ett sådant framtida yrkesval. Hmm?! Ja, vem vet.. kanske skulle man dra dit och utbilda sig till kiropraktor.. Nä vet ni vad, det där var ingen sanning. Jag vet redan mitt kall. Häng kvar och later on vettja!