It is a bit special; my first time I actually am writing again as I came here to London. Overall, London is rainy, friendly and very much British accent (what did I expect?). However, I got my own little flat here, convenient and approx. 5 minutes walk from my University. By all means, it does feel as I could be somewhere else in the world, because that is very much me – to always be on my way, around and about – never really settling down. Thus, I just realize that my home is me, within me. It is actually that neatly constructed that I can feel home wherever I am, whenever I need to and whatever I am in course of doing. That is, as long as I connect with my internal world, mind and body.

Moreover, we are in week 2 and I found this psychology course so right and “world awakening” although madly hectic. We are currently doing 4 units plus 3 seminars every week plus job along that – so the speed is definitely nothing but speedy! On the other hand – I obviously knew the moment I confirmed the offer and the spot in this program what I was given myself into. I am going to work my guts off – to not fall behind and lose track. My class is, basically consisting of native speakers and I have no other choice then love the situation! What a paradise to grow and learn in - that has to be the spirit here! Further, to love to push myself to speak up and participate even though I am terrified, dare to stand up- let go of perfectionism in terms of incorrect pronunciation but perhaps most importantly not be and do good enough. I am in this faculty for a reason; someone believes I have the capacity to be here and to a great job - so simple is that and so be it.  The point I am trying to bring is I came to South Bank University to pursue with my psychology dream and I am for god sake living my dream right here and right now! It seems like a sort of forget the dream once it is realized. And yesterday I got my very first clinical case to emerge myself into. I feel blessed and highly favored (thank you Brandice) to be here and do what I do.

But (why always a but), to be 100% honest towards myself. There have been 5 appalling days, yes. It starts with an “R and ends with an E”.  The thing is that I cannot worry my family anymore so this time I chose to not call them in the worst painful of moments. I am formerly sitting here with a 5 days of “food hangover” on my shoulders – but THIS IS NOT GONNA KNOCK ME DOWN. Today a recommitment with my loving higher power, with my higher self keeps me in a safe condition. We start cooperate right now, ready, set go.  I am not going to write a great deal about my slip – because I just going to give it a TINY part of my brain and not take up much space and energy. There is no good dwell on analyzing why neither to me nor to anyone. I cannot afford to put my focus on something as devastating as a relapse. I resume and move on.

In addition, if I would, for an instant feel like a hopeless case my higher power would not tolerate me to spin on that. So I am safe where I am and this too, as they say, should pass and this too, as they also say should bring and add an extra meaning to my life. No matter how brutally hard and tough it may be and feel in the time being – everything is just simply meant to be, as one of all ours Mr. Freud once announced himself.

To end with, before I leave – just a reminder from Universe dedicated me and from me dedicated you:

1. Give up any sort of comparison – both the one with yourself, peers and others. Be just what you are right now.

2. Let go and surrender to something beyond you (I know that needs practice).

3. Boost yourself with positive and mind blowing mantras.

4. CUT OUT ALL things/people/voices/environments that does not bring joy into your life.

5. Give up ideal.

So what is on next - I have some massive reading to do and why don’t this day be the day I start exercise my loving (sore) body? It is all about coming over those small obstacles and “holding back things”. I love moving and shaking my body – I believe we all do in some ways!

Lots of

Kärlek

We have moved, yet no internet connection, therfore the long blogg abscense! OK!

My life s stressful, feeling I am on the run 24/7. I really need a break. Two weeks left then the final exam here at AUP, means I am doing my last stretch and effort. Everything is going to be OK as long as you do your best.

I speak to you, hopefully later - now I have another important meeting, and I had better not be late.

love!!!

Firstly, a warmly welcome to all my new readers! I am so curious about you guys, who on earth are you reading my blog?:) Go ahed, tell me! I have to admit that I was mad chocked when I scaned through my statistics this morning, such an increaing. You see folks, being honest brings value.

I speek to you later, it is time for dinner with frinds. Btw, I am free tomorow - means - daily luxury!  

Bisous♥ 

Finally, the week has turn into weekend – and I am so content. We had the mid - term exam this week and I have to admit that I felt more than one nerves before, but as soon as began writing, the flow was there. Love those days, days when one’s mind is totally free of charge and liberated. Well, being in such a scenario puts you in a good mood to create and everything can come about. I love the word create; it is a truly “powerful open up mechanism”, if you like, a function which open up for your dreams. And that is to say – really a hallelujah dreaming moment!

On the whole, we have had a nice, cozy evening in good company, thou I chose my bed in prior to Salsa tonight. I am too tired and worn out for “shaking my Swedish hips” so I did the right thing. Well well, maybe tomorrow, who knows?

Btw, I was so close to jump on a train to Strasbourg and surprise my älskling (he is about three hours by TGV far from me). But I do have a bunch of work to finish before Monday so I was a good girl and stayed here in Paris. Hey, that is to say, aren`t you proud of your daughter – mammy, daddy?!

Penny is already asleep, and I am not short after. Stay tuned. Sleep like princesses or princes or why not the both!



                                              

You can´t imagine or even have a slightly clue how I have been waiting for this day. This Thursday, October 15 October. Since I moved to Paris, in the end of august 2009, I have been put on weight, oh my gosh! Personally, feeling and looking like this is indeed my first time – I have never been overweight in my whole life, except from now. So this is a totally new experience for me. Yes, you heard right, I have become overweight within 2 months. It`s terrible and terrible, and even more terrible – it`s hell and not to mention self-destructive. I am not writing this begging for your compassion. No.

I am entering into a new chapter of my life. I will raise and share a million dollar issue with you; I am talking about eating disorders. Not necessarily Anorexia and Bulimia Nervosa – all kind of food addiction/abusing or binge eating.  

I will tell you, I am nervous to such an extent. Yes, right here and right now. I admit that I am dead frightened to start write about eating disorders, this time in my real identity, in this blog. I cannot think I am doing it.  Believe me; I will do my truly best effort to recover from my eating disorder, Bulimia Nervosa and I will also provide you with tips and tricks regarding this issue. I will help you who are suffering from these disorders; there is nothing more essential in my life to give and help you. You got my word on that.  

I am sorry it took me over 8 years having the courage to write this post.




                                                      

What`s up?

I`d better start writing or I will go mad crazy in this country! I have missed my blog. And I miss you. Oh Indeed. Well, as you (hopefully) may read I am writing in English due to the fact I need to get started to think and write in English. Time runs quickly and my agenda shows, ohhlalala already September 12, 2009. I have been in Paris for two weeks and I can barely stand more. In addition, I would say in a good way! I love this bananas freaky cosmopolite place to city! Thou it is either trouble-free or a piece of a cake. Along with being far from home, family, friends and Swedish candy it is definitely something to face up to and everyday so go. Life is tough although my cup of tea. I guess I rather like it this way, odd enough but yet so true.

So has it going at home? I know, for sure that I have been a miserable little girl regarding answering, responding and calling you. I also know that you my babes are reasonable since you all are bunch of wistful fellows! And I also hope that you will find my journey interesting and in some way given. Thou with a huge amount (I am sorry) of lacking English. Eventually I will nail it and finally find the English writing process natural as nature!

To make it petite for now, Penny and I have found a loving family and we cannot ask for more. Besides that, the food is served on table every single day in terms of “la formidable cousine francaise”. I am pleased, confident, satisfied and last but not least – on the right side of the road. Personally, that is such an enormous success! So long and you bloody do hang on!

Xxx

Hur mar ni?? Vi har det bra; bor o lever som prinsessor! Penny och jag ser Tour eiffel genom sovrummet, kan inte ha det battre! internet o allt ar antligen fixat; ,men just nu har jag en dalig dator,kan inte skriva pa dessa konstiga knappar, ja har sa mycket at beratta,oj vad jag saknat er o min blogg? ikvall har jag min dator igen,sa alla ni darhemma var inte orolig jag lever o andas,mer an nagonsin forr! Ikvall blir det fransk restaurang; foresten jag kommer att borja skrivca pa eng maste komma in i spraket, franskan gar fakttiskt bra! sist; JAG ALSKAR PARIS!

KARLEK♥

I am finally off, or almost. Jag och Penny lämnar Sverige, Grebbestad, Långeby, Trollis om exakt 15 timmar. Jag har varken kännt någon nervositet, stress eller oro, bara bubblande förväntan..tills nu. Jag åker ju för järnspikar inatt och jag lovar er, jag har 50% återstod av det om ska packas, postas, köpas, organiseras, ringas och skrivas. Nu blev jag stressad. Det ska jag erkänna. Jag vill springa ut i skogen och slå mig ner på en mossig stubbe och tjuta tårar. Det hinns inte nu. Däremot är min stress hanterlig. Dock lider jag med min omgivning som får stå ut med mig de närmaste timmarna. Men målet är att vara helt resklar kl 23.00 ikväll - då ska jag varva ner, yoga, äta lite svensktlösgodis och toknjuta av det obeskrivliga äventyr som väntar oss, mig o Penny. 

 

Hej?! Hur mår ni? Jag mår bra!

1. Tack alla kottar för en galet rolig kräftskiva i lördags, oj oj!

2. Kärlek så det räcker till Kina.

3. Jo sörrni, jag kom iiiiiiiiiiiiiiiin på psykologprogrammet i Paris. I`m kind of shocked. Ändå inte. Nästa fredag går flytten. Mina glädjetårar tycks aldrig upphöra rinna.

Äntligen.

Jag kännner mig som ett. En hel och ganska välskapt människa. Många bitar har efter åratal av frånvaro fallit på sin plats. Nu börjar sakteligen alla de där klyschee artade skrönorna gå upp för mig. Jag känner mig överväldigad..av livet. Jag vill skrika och gråta på samma gång, jag vill skratta och sjunga att jag är världens lyckligaste tjej. Det är bra nu. Jag vill skriva att jag träffat mitt andra hjärta, honom och därför.. men saken är att han inte är eller kommer att bli den största källan till min otyglad lycka. Men jag jobbar på att tygla den. Jag blir än en gång förbluffad över min maktposition som fullständig egenföretagare över min existens. Men aldrig har jag varit så kär. På ett sådär perfekt sätt. Jag vet ingenting om morgondagen, men jag oroar mig inte. Just nu är jag upp över öronen amoureuse! Jag vill ge honom allt. Jag vill vara hans allt. Jag känner mig otillräcklig, men jobbar även på det. Inatt träffade jag hans Rocky, en Saint Bhernad. Penny blev plötsligt ännu mer mini. Hur nu det går ihop då hon redan är i minsta möjliga lilla mini format.

Nu har jag gjort allt som står i min makt vad gäller min ansökan till programmet i Paris. Igår skickade jag de sista dokumenten. Vilket jobb jag lagt ner - och vilka oändliga krav som ställs på oss sökande. När jag tänker efter. Bollen ligger nu hos dem, jag kan bara vänta. Vilket inte alls är speciellt härligt. Jag vill liksom åka ner och berätta ännu mer om mig själv då den ständiga tanken att jag inte gjort tillräckligt bra och relevant för att visa vem jag är och vad jag gjort tidigare i mitt liv.  Räcker mina betyg? Kan man ha bättre än såhär, skulle jag tycka, vilket jag vet  att man kan, men vilket också skulle innbära - no life om jag skulle hålla ett 20.0. snitt. Jag blir galen. Emmellanåt. Jag vill faktiskst spy nu. Jag är sämst på sådana här situationer. Men jag är lycklig. Och järnspikar vad jag ska ha mitt livs tålamod!  

Däremot bör jag fundera ut en plan B...låt säga att jag inte kommer in, då rasar jag int,e men jag kommer supa mig full. Jätte full. Dagen efter måste jag ladda om. Ingenting kan stoppa min dröm. Till Paris ska jag flytta oavsett antagen eller inte. Kanske kan jag smyga mig in på föreläsningarna på något vänster? Skitsamma om jag inet får några betyg. Me n jag vill lära mig och förstå. Jag vet mina tillångar. Jag vill ge något tillbaka till världen. Men vad kattsingen ska jag hitta på om beskedet är negativt? Jag inser att jag  fram tills nu förträngt denna tanke - iaf jag inte kommer...men visst tror jag att jag är en av de 350 studenterna som Americain University Of Paris väljer att ta in varje år. Jag är en av dem! Tills någon motbevisat motsattsen. Men ohlaaaalaaa vad livet är exicting hörrni! Och dra mig baklänges vad levande jag är! Skål för det!   

inte garderoben, jag talar om kalendern. När det gäller att slutföra och skicka iväg. Ett berg av handlingar. Jävlar vad `sjukt-i-sista-minuten-jag är`. Tydligen finner jag en viss tjusning med dessa lägen eftersom det snarare har blivit till en regel än ett undantag för mig. Min text och mina bokstäver ser mysko ut - vad är det för fel?? Jag fortsätter ändå. Peters ref. kommer alltså imorgon och likaså Marias. Jag filar de sista på min essay. Jag skriver om self-esteem. Givet. För det har, i mina ögon nästintill blivit en folksjukdom. Alltså bristen på just en sådan. Jag har varit sjuk i en hel vecka vilket gör att Stockholm blir inställt på lördag. Jag löste detta på ett mycket förträffligt sätt.  Mot alla odds. Jag kommer alltså inte hinna skriva engelska testet innan sista ansökningsdagen gått ut till AUP. Visst, nu önska jag mig ändå att himlen kunde vara så generös och skänka mig ett dussin med marginaler. Ingenting är omöjligt. NEJ. Så löd min lag.

Dagarna flyter i ett härligt lunk. Jag gillar att bo här. Gillar när det är mycket människor omkring mig. Penny trivs hon med. Igår drack jag ett mycket gott ekologiskt rödvin - mums! Sole skiner och hundarna och jag springer som aldrig förr! Skön fas. Jobbar stenhårt med min application. Jag ska in på programmet i Paris, om jag så ska flirta mig till platsen. Sista ansökningsdagen har givetvis gått ut ( typiskt ett Jenny syndrome detdär), men jag ser trots detta ett litet, men ganska starkt ljus. Jag ber också till en av mina "turgudar" om hjälp. De brukar lyssna på mig i de peridoer då jag lever som jag lär. Det är mycket att fixa och trixa med -  och socialstyrelsen är ingen piece of a cake. Minsann. En aningens puuh, men det finns inget annat som är värt mer juuh! Inte för mig och där jag är idag. Jag ska in.

Jag vet att jag inte var den mest närvarande dottern/ systern/ mostern/ fadder/ barnbarnet/ kusinen/ bästavän/ vännen/ studiekamraten och grannen det senaste året. Det har varit ett tuftt år. Men mitt viktigaste. Utan att tveka. Under året har jag träffat många betydelsefulla filurer! Jag är big time nöjd för just dett!
  Tyvärr fina M, ledsen att jag inte kan komma in till Göteborg ikväll, det hade varit grymt kul, som alltid, dock inte vad jag behöver just nu. Jag behöver en hemmakväll (om ni visste vad ovant det känns att skriva så) filmer, "Åsa och Jenny" mat, energi och yoga (de fem tibetanerna - mina nya cravings). Nu ska jag iaf plinga min baby bow och kolla läget!
        

Jag gillar dem. Men jag kan irritera mig på en del av dem. Jag älskar dem. Några särskilda. Utvalda. Jag föredrar vissa framför andra. Jag väljer och hoppas på somliga i förmån för några andra. Men jag vill jobba med dem. Alla.   

Precis hemkommen från skolan -  dagens seminarium gick alldeles utmärkt - älskar intressanta diskussioner! Det har redan blivit för många fika stunder idag och klockan är bara 13. Oj. Men jag gillar att fika. Nu ska jag skriva på min hemtentamen så det glöder om fingrarna då jag och min babyyyyyyyyyy åker till Sälen imorgon! Hejuuuuudaaameeeej vad skoj det ska bli! Vi stannar tills på söndag och vi är så värda några semester dagar. Ingen stress, bara sola o åka bräda, dricka öl och njuta! Varje gång jag åker på fjäll resa är jag helt hysterisk - jag ska helst vara vid backen innan liftarna har öpnnat och jag ger mig inte fören sista man stänger. Stackras Peter, ni förstår att det stundvis var hårt att leva tillsammans med mig. Men väldigt ofta - väldigt kul också:) Men jag är lugnare nu. Jag är mer som jag vill vara, skulle man kunna säga. Allt har sin tid. Allt har sin förklaring och mening.

Nu ska jag käka en god lunch sedan blir det förhoppningsvis dans med Amanda (min granne) ikväll samt att jag o Caroline ska hinna med ett litet möte kring packningen inför våra dagar. Är det typ 15 plus i Dalarna nu? Undra om man kan åka bara i jeans? 

So long darlings! 

 

Kaffe numero...

Idag åkte vårjackan fram, tennisskorna (övervägde sandalerna - tänkte om) och mina älskade DG brillor! Nu har vi strosat runt i solen alldeles för länge efter skolan - men gud så härligt! Dagens föreläsning kunde varit..bättre eller snarare hållits på en högre nivå. Blir frustrerad när det går för långsamt och när det sker med en överpedagogisk metod..som fallet idag. Då sprätter och riktigt rycker det i hela mig, och jag vill helst bara skrika - "mata mig snabbare med kunskap"! Jag är som en liten svamp som bara snabbt suger åt mig allt jag kommer över, men idag gick jag fortfarande "hungrig" så att säga från dagens lektion. Haha - så träffande att vi hade våra klassrum jämte varandra idag då Carro - och en morgonkram (kompensationen från igår var därmed uträttad) var inte fyskam det heller! Jag har det där typiska kompensatoriska tänket, så lyder sanningen - i många avseenden. Både på ett omedvetet och medvetet plan. Jag tror fan jag föddes sådan. Det sägs att man kan träna bort det? Mamma, pappa - tack för det liksom?! Men apropå kompensation så är det ju lugnt på det planet - ni har ju trots allt kompenserat mig en hel del på sistone. Höll nästan på att glömma det.

Här är dagens inspirationskälla - ä.l.s.k.a.r dessa dojjor, jag använder t.o.m mina inomhus just nu.
 

Vi säger så.
KRAM!