Jag kännner mig som ett. En hel och ganska välskapt människa. Många bitar har efter åratal av frånvaro fallit på sin plats. Nu börjar sakteligen alla de där klyschee artade skrönorna gå upp för mig. Jag känner mig överväldigad..av livet. Jag vill skrika och gråta på samma gång, jag vill skratta och sjunga att jag är världens lyckligaste tjej. Det är bra nu. Jag vill skriva att jag träffat mitt andra hjärta, honom och därför.. men saken är att han inte är eller kommer att bli den största källan till min otyglad lycka. Men jag jobbar på att tygla den. Jag blir än en gång förbluffad över min maktposition som fullständig egenföretagare över min existens. Men aldrig har jag varit så kär. På ett sådär perfekt sätt. Jag vet ingenting om morgondagen, men jag oroar mig inte. Just nu är jag upp över öronen amoureuse! Jag vill ge honom allt. Jag vill vara hans allt. Jag känner mig otillräcklig, men jobbar även på det. Inatt träffade jag hans Rocky, en Saint Bhernad. Penny blev plötsligt ännu mer mini. Hur nu det går ihop då hon redan är i minsta möjliga lilla mini format.

Nu har jag gjort allt som står i min makt vad gäller min ansökan till programmet i Paris. Igår skickade jag de sista dokumenten. Vilket jobb jag lagt ner - och vilka oändliga krav som ställs på oss sökande. När jag tänker efter. Bollen ligger nu hos dem, jag kan bara vänta. Vilket inte alls är speciellt härligt. Jag vill liksom åka ner och berätta ännu mer om mig själv då den ständiga tanken att jag inte gjort tillräckligt bra och relevant för att visa vem jag är och vad jag gjort tidigare i mitt liv.  Räcker mina betyg? Kan man ha bättre än såhär, skulle jag tycka, vilket jag vet  att man kan, men vilket också skulle innbära - no life om jag skulle hålla ett 20.0. snitt. Jag blir galen. Emmellanåt. Jag vill faktiskst spy nu. Jag är sämst på sådana här situationer. Men jag är lycklig. Och järnspikar vad jag ska ha mitt livs tålamod!  

Däremot bör jag fundera ut en plan B...låt säga att jag inte kommer in, då rasar jag int,e men jag kommer supa mig full. Jätte full. Dagen efter måste jag ladda om. Ingenting kan stoppa min dröm. Till Paris ska jag flytta oavsett antagen eller inte. Kanske kan jag smyga mig in på föreläsningarna på något vänster? Skitsamma om jag inet får några betyg. Me n jag vill lära mig och förstå. Jag vet mina tillångar. Jag vill ge något tillbaka till världen. Men vad kattsingen ska jag hitta på om beskedet är negativt? Jag inser att jag  fram tills nu förträngt denna tanke - iaf jag inte kommer...men visst tror jag att jag är en av de 350 studenterna som Americain University Of Paris väljer att ta in varje år. Jag är en av dem! Tills någon motbevisat motsattsen. Men ohlaaaalaaa vad livet är exicting hörrni! Och dra mig baklänges vad levande jag är! Skål för det!