Poesin sägs hjälpa när det smärtar,

en sådan som jag skulle snarare ta till smör och plättar,

jag har ingen ambition att skriva något läsbart, men sorgen och tårarna ter sig så självklart,

jag kan inte längre hålla det inne, det bankar och vill ut men jag ser inte längre någon med ett sådant förstående sinne,

det är ensamt, tyst och ensamt igen, varför kommer hon inte tillbaka den enda som kan få henne att vilja vakna,

ur en mardröm som ständigt pågår och en kamp som ingen förstår,

jag ville egentligen inte skriva en dikt idag, ingenting alls ger mig längre densamma kick av välbehag,

det finns dock en väg att gå men mina skor har under åren blivit för små,

jag kan be om hjälp från en mamma och en pappa, jag tror mig veta att dessa redan börjat packa

nåväl, jag älskar att skriva fritt, men att poesin skulle hjälpa är rena rama blotta bullshit.