Jag ser det nu. Ganska klart och tydligt. Men ändå långt bort. Men jag ser var jag är påväg. Det oroar mig inte, att sträckan är så oändligt lång. Jag gillar att vandra. Ett steg i taget. Gärna mil. Desto mer behagar jag då jag vet varthän och varför jag vandrar. Det lyser längs vägen, som om någon gjort sig det där extra besväret för att lysa upp min väg. Med tusenvis marshaller. Någon vill vägleda mig den här gången, inte vilseleda. Vägen är en enda lång sträcka, nästintill spikrak med endast ett fåtal svängar..inte som innan. Då det var en ny sväng runt varje grussten. Nu ser jag målet. Mitt mål. Jag ska berätta när jag är framme. Eller så skriver jag det, eller så sjunger jag det, eller så visar jag det. Det kan bli vadsom, hursom, men det kommer att bli av nu. På riktigt. Snart, men ett långt snart. Men ett snart som är värt att kämpa varje hjärtslag för. Jag är glad att jag inte räds varken svett, blod eller tårar. Det är just vad som vill innebära - blod, svett och tårar. Men jag är väl utrustad inför det kommna. Förankrat i hela mig. Kropp och själ. Jag har noga övervägt fördelar såväl som nackdelar. Fördelarna står i överlägsen proportion till nackdelarna. Det var ett underlag nog till mitt beslut. Nu går jag. Följ med om ni vill. Eller det vet jag förresten att ni kommer att göra, ni är alldels för nyfikna för att inte. Människan har alltid varit ett flockdjur. Ett nyfiket sådant. Ingen föds till ensam varg. Ses imorgon. Nu ska jag röka en cigg.

Godnatt.