Tänk att de finns sådana! Utekvällar då man håller sig "inom gränsen" för det som är "rekommenderat" så att säga. Tydligen blir det rätt bra då.  

Jag och Baben, (Peter alltså, och vi säger vidare P för att underlätta er läsning) började kvällen på Strandgatan Bistro, (en super-mysig uteservering här i Trollis) med ett gals rött och en cider till vederbörande. Vädret levererade inte solsken som jag med så god framförhållning hade lämnat en order om, utan kom istället med ett packe nederbörd i form av regn. Håret blev givetvis en katastrof, och med en rinnandes mascara nedför kinden - toppade jag den absoluta "snygg faktorn" - totalt. Det hela resulterade i att jag helt enkelt fick köra på den "våta-katt" looken resten av kvällen. Tydligen fungerade det rätt okej det med. I ärlighetens namn blir det bara extra mysigt när regnet smattrar mot backen då man sitter torrt och tryggt under tak vill säga. Min väska och dess inehåll blev genomblött, men det var mindre viktigt, det var mindre betydelselöst denna kväll. 

Efter lite lagom alkohol i kroppen, gjorde sig hungern plötsligt påmind, för oss båda. Vi traskade vidare till Stålverket - där vi slutligen bestämde oss för att tillbringa kvällen. Maten, servicen, inredningen och sällskapet såklart gjorde dessa timmar till lyckade sådana. Det är det små detaljerna och atmosfären som räknas adderat med "det-faktorn" som avgör om kvällen blir lyckad och vice versa. Vår kväll blev lyckad. 

Efter fullproppade och sprängandes mätta (efter en tre-rätters kan man bli annat?!) magar tågade vi vdare till, numera kallat "Hemmakväll" för att ytterliagre töja några sista centimeter på magsäcken. Vi köpte massa godis och klubber i syfte att avsluta kvällen med en mys och film kväll. Dock blev det inget filmtittande, eller något särligen godismumsande. Istället blev vi sittandes i soffan pratandes, pratandes och pratandes. Ibland måste man "rensa bort och städa upp" gammalt groll som ligger där och smutsar - alldeles i onödan. Det var skönt att ventilera - det var skönt att öppna upp för dialogogen som vi så länge undvikit, som så länge legat på is. Isen börjar smälta nu, den är emmelertid väldigt skör och det gäller att vara försiktig.

Kära läsare, I know - for sure, att jag tenderar att ofta bli långdragen, detaljerad i den minsta detalj och som om jag aldrig hade en avsikt att komma till avslut och sätta punkt. Detta inägg, var främst för min egen del- så jag är få förunnat om någon av er lyckades att komma igenom denna text. Jag var tvungen, tvungen att sätta ord på kvällen för att kunna bringa klarhet. Ni börjar kanske känna mig vid det här laget, hello analytikern! 

P som jag skriver om, min allra första stora kärlek, min ögonsten som jag delade 4,5 år med har en stor inverkan och vidare betydelse i mitt liv. Trots att vi bröt upp för drygt ett år sedan, finns han där och det kommer han alltid att göra. Jag älskar denna människa och det kommer jag alltid att göra. 

Man ska ha stor respekt inför använadet av dessa ord, och det har jag, med all sanning. Jag står för dessa ord, och därav exponerar jag mina känslor - naket och sårbart  såhär på bloggen. Jag ger mycket av mig själv i detta inlägg, men jag vill ge P det här. Det är inget jag kommer att ångra, inte imorn, inte om 100 år.  

Och TACK för födelsedagspresten P, alldels för mycket. Jag är mållös.

Sötnosar - ikväll är det fredag, jag är på så gått humör och överväger en eventuell utgång.. dock vill jag egentligen spara mig till imorn förstår ni, I- landsproblem och ett dilemma som sjutton. Not.;)

Min balkongdörr står på vid gavel och det spelas härlig sommar musik för fulla muggar i lägenheten under mig. Ååå what to do?! Jag kommer vara ett vrak imorn om jag faller för trycket och ger efter för impulsen. Men med åren har jag blivit bättre på att överväga en extra gång, bättre på att inte alltid luras och ge total vika för den. Varje gång åtminstone.

Ehh, jag kör en klyscha för att komma till ett avslut - man lever bara en gång-lev livet!

Love,
Ninni