Envisa lilla du.
Min blogg är allt annat än levande i dessa tider - det är således ingen korrekt indikator hur jag känner mig. Det ska sägas. Då jag känner mig som en alldeles - "absolutely alive human being"! Det är ett sådant, mildamakter -skönt mänskligt läge att befinna sig i! Jag är tacksam ska ni veta, så tacksam att det räcker både ett och två varv runt klotet. I alla fall, jag kikade in här idag och noterade att jag fortfarande har några tappra och ihärdiga läsare kvar därute. Som jag tidigare yttrat så startade jag aldrig denna blogg för att vinna något slags erkännande, någon fame av något slag. Kort sagt, jag hoppade på denna våg enbart av det faktum att jag behövde få en bild av mig själv och mitt live (yttre och inre) samt att mina nära och familj skulle ha en någorlunda update huruvida jag är på hemmaplan eller på andra sidan jordklotet. Hela blogg fenomenet är och förblir en ypperlig kommunikations kanal - enkel, tillgänglig och snabb.
Jag har haft så fullt upp den senaste tiden, med många avgörande åtaganden lika väl som uppoffringar - alla högst essentiella för att få ett grepp om mitt liv och en hållbar riktning frammåt. Bloggen har legat i ide. Men jag har en magkänsla som signalerar att det är dags att väcka den så oskyldigt sovande och sussande blogg.
(här skulle jag kunna be om ursäkt och förklara - men det finns ingen frukt i det, ingen somhelst faktiskt).
Ni ska veta att jag älskar er. Familjen och mina underbara vänner - i varje liten vrå på denna jord. Det hade underlättat om det fanns ett UNIVERSAL språk som alla kunde läsa och tala. In sum, det är rena rama breathtaking!! hur fantastiska ni är och hur fantastiskt smart av er att just etablera en relation med mig! Kom det kanske ut lite knasigt? Ehh!
Nu ska jag på 1 timmes massage hos Malin! Låt oss snart talas vid igen.
Kommentarer
Trackback
