Jag och Carrro kom i säng barnförbjudet sent inatt - så det var minst sagt en kamp att stiga upp imorse! Men väl på plats i skolan med en stor kaffe i handen var tröttheten som bortblåst! Jag är mycket nöjd med dagens föreläsning och det känns bra inför tentan. För vad är egentligen poängen med att gå runt och oroa sig för något som ännu inte har inträffat? Det är så totalt dumt och ologiskt att tillämpa ett sådant förhållningssätt, (vilket jag varit en flitig "första man" att tillämpa) när man rusar händelserna i förväg med, med ett negativt perspektiv så att säga. Så dumt! Resultatet skulle isåfall snarare bli "dubbelmacka i tragedi", om nu ett misslyckande skulle inträffa. Hela det där tänket borde raderas ut från allt mänskligt tänkande - vem fan lärde oss en sådan missgynnande kunskap?

Det senaste året har jag, personligen genomgått en för mig livsviktig och avgörande resa..högst intern skulle man kunna säga. Det har och i viss mån är enormt smärtsamt, men samtidigt det mest stärkande och befriande jag någonsin varit med om och förmodligen någonsin kommer att vara med om. Jag tror att jag är på rätt sida av vägen den här gången, och inte så långt från den sista slingrande stigen som leder mig hem. Hem ljuva hem. Home sweet home. En längtan som inte går att förklara med ord, möjligen med ett parti vackra färger. Jag minns tydligt sista dagen som jag var hemma, det var dagen innan jag och Joanna åkte till Malta. Det var dagen jag bar vita linnebyxor och en röd/vit matchande tröja till - det var dagen jag som 16 - åring åt mammas fiskpinnar och potatismos för sista gången.