Det finns egentligen inget som fascinerar mig så mycket som barn. Jag förundras över deras förmåga att leva i nuet. Deras naturlighet att ge utlopp för sina känslor. De gråter när de är ledsna (vilket gör det enklelt för omgivningen att förstå om något är på tok), de äter när de är hungriga (som det mest normala i världen) och skrattar sådär gudomligt charmigt när de är glada! De viker inte en tum för sina behov och tillgodoser dem som något högst primärt. De lyssnar och responderar fogligt på kroppens alla signaler. Vi alla har varit där en gång. En del rubbar aldrig detta system. Medans somliga gör det. Däremot, får vi inte glömma att vi alla har skött detta galant en gång i tiden. Jag kan inte dra mig till minnes, när exakt det var som jag slutade att lyssna..när jag började ignorera de "sanna och naturliga" rösterna inom mig i förmån för något..ja vad fan jag nu ska kalla detta något..  

men!! som tur är inget skrivet och hugget i sten (tur va!!) och mitt misson ska bli att återupprätta denna lyhördhet. Jag ska lyssna tills mina öron blöder om det är vad som krävs. Jag vet att om jag lyssnar tillräckligt länge, tillräckligt noga så får jag svaren.
 
Ett, två, tre - LYSSNA! (Gud skapade oss med två öron och en mun just av en orsak - "lyssna dubbelt så mycket som du pratar" och det borde väl även gälla mig?!).