Jag tänker inte be om ursäkt, men jag gör det tydligen automatiskt ändå. Förlåt.

Jag är lycklig som en (lärka?!), de senaste nätterna har jag sussat ikappp med en liten valp vid min huvudkudde. Och nu ligger vaplen å snarkar i mitt knä när jag sitter här å skriver. Det  låter som när pappa snarkar, är det verkligen ett normalt läte från en hundbebis? Den är så söt, det finaste jag sett på år och dagar.

Det har hänt en hel del denna vecka då jag varit off, men jag skriver mer om det sedan.

Ooo jiisses, nu känner jag det, nu känner jag hur mycket jag saknat min blogg å er osynliga, men ack så värdefulla läsare därute.

so long.