Back on track!

Förvisso lite trött, men onekligen piggare än någonsin! Skolan är igång, energin tillbaka, musiken på högsta volym, och vips där var den sedervanliga lilla Jenny tillbaka! Jag syftar främst på att mina skolböcker legat i ide på sistone. Men nu har jag borstat bort dammet och de är tillbaka där det trivs som allra bäst, nämligen på min arbetsbänk! Lustigt nog så skriver jag om mina skolböcker som om det vore mina bebisar - haha..men liksom bebisar så behöver också (i mitt fall) ekonomistudierna uppmärksamhet  och ompysslande för att utvecklas å komma vidare. Första föreläsningen denna vecka så hajade jag ungefär så här mycket 0000000000000000 x 10000000000, men idag, ja - utan att nu ta i så att datorburken exploderar framför mig, iaf 000 - haha! Framsteg där. Men med dubbeldoser av stön å stonk, och puu å huu så bukar dessa små lätet oftatst sluta upp i - nämen jasså å jaha visst var det så ja! Man måste bara ge allt en chans och tid, är det inte så? Naiv kankse, men jag tror på utopin om att (dock inte ordagrant nu, typ,  jag-kan-flyga-som-en-fågel) man kan lyckas med precis vad man vill. Oavsett det som känns "overkligt". Hur fan skulle jag leva mitt liv om jag inte var lika med den filsofin? Ger man bara upp då eller? Och sen inte försöker igen? Aja, ytterligare några tankar som hittade ord.

För att spinna vidare lite på samma spår som ovan, om energi, motivation och lycka o.s.v, alltså, det sekundära i varje människas liv egentligen, dock lite förenklat. Givetvis är det mycket mer än bara så som spelar in. Jag hävdar att alla kan lyckas tillfredställa sina sinnen, men såklart i helvete att ett sådant åstadkommande kräver arbete. Livet är inte alltid en dans på rosor, vad snälla att förstå det. Förneka det inte mer. Sorg, ilska, förtvivlan och lycka är bara tecken på att du lever. Jag blir så jävla förbannad på alla fejkade männsikor som går runt och smilar å ler och låtsats som att livet 24 h om dygnet - 365 dagar om året leker!! Ingen jävla mänsklig människa är skapad och konstruerad så. Även grodan är ledsen ibland och känner att livet är (hopplöst:)). Men livet tillåter allt detta så utnyttja det då för fan. Förlåt ordval. Vi är inga robotar. Jag vill att männsikor ska tala, känna, skrika, sura, skratta, bråka...allt det där. Vem är det som  hindrar er från allt detta? Vem är det ni vill skydda och dölja detta för? Ni gör bara er själva illa genom att hålla tillbaka, det är ni som får lida, och att vara destruktiv mot den som man borde älska ovillkorligt, sig själv, finns det inga incitament i världen för.

Idag har jag och några fina vänner bestämt oss för att utmana oss själva till max, därav dessa plötsliga tankar kanske. Det värsta är att man dagligen, t.o.m flera gånger om dagen möter dessa männsikor som bygger upp dessa "murar"  runtom sig. Det gör mig så ont när det enda jag önskar är att alla ska vara lyckliga. Men jag inser motvilligt nu, att en sådan önska är en utopi i rena ordalag, bokstavligen och initialt.

Gott folk, det var dagens rader!

Pennan<3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0