Några dagars icke bloggande, men jag är tillbaka. Livet är ingen dans på rosor, och jag dansar hackigt på de taggiga sidorna av rosenbladen. Det gör ont. Det får vara så ett tag. Min vänner är ovärderliga, ingen av er förstår egentligen hur mycket jag älskar er. Det går inte att förstå. Jag accepterar läget jag hamnat i för jag vet att det vänder. Jag mår väldigt bra av att blogga, och jag är medveten om att många av mina nära och kära lusläser min blogg. Ska jag vakta tungan för det? NEJ. Jag tänker köra med öppna kort (bortsett från när jag spelar poker), jag har inget att dölja längre, jag är bara en fullt levande människa med sina problem och med sina motgångar. Det är en del av livet. Den som aldrig smakat på de medicinerna, har ingen aning om vad livet handlar om.

Jag råder er alla att, våga öpnna er, våga prata, våga gråta, våga visa känslor och våga visa er svaga. Man dör inte av det. Man blir snarare odödlig. Tro mig, jag vet.

Vi hörs sen.
Jenny